Rafflande lästips

Slutet på världen som vi känner den av Erlend Loe

Erlend Loe tar sats på nytt med en ny bok om Andreas Doppler och älgen Bongo. Nu vill Doppler ha tillbaka sin familj, något som kanske inte blir så lätt som han tror.

Andreas Doppler är tillbaka! Efter år i de djupa skogarna inser Doppler att han ju faktiskt har en familj. Han lämnar älgen Bongo hos en kennel för hjortdjur och vandrar in mot Oslo. Väl framme ser familjens hus annorlunda ut. På brevlådan är hans namn överstruket och ersatt av ett annat: Egil Hegel. Doppler tror att botten är nådd men i själva verket har eländet bara börjat.

Erlend Loe tar Doppler till Oslo på gott och ont

Personligen rankar jag Den första boken om Andreas och Bongo, men också uppföljaren Volvo Lastvagnar före Slutet på världen som vi känner den. Det kan låta hårt, men faktum är att Doppler (den första boken) visade sig vara en väldigt kul och tänkvärd bok.

I och för sig visade Erlend Loe att han fortfarande är en väldigt vass skribent, för i Slutet på världen som vi känner den matas läsaren med flera dråpliga situationer när Andreas försöker få ordning på tillvaron igen, till många andras förtret. Det bör nämnas att han inte tänker helt rationellt alla gånger. Lindrigt sagt.

Det blir kul, men de två tidigare böckerna i serien är ännu vassare. Det finns många guldkorn att roas av om du tittar i Erlend Loe´s backkatalog. Naiv.Super tillhör det roligaste och charmigaste jag läst på mycket länge och även Blåst är mycket bra. De förgyller vilken bokhylla som helst.

Jag rekommenderar de som lockas av att läsa Slutet på världen som vi känner den att leta upp de andra böckerna om Andreas Doppler och läsa dem i rätt ordning. De är bra på riktigt och skrivna på Loes typiskt korthuggna och dråpliga sätt. Mycket nöje.

Text : Johan Åhlund

Nyfiken på mer om Erlend Loe, missa i så fall inte att lyssna på Värvetintervjun.
Nedan här du Erlend Loe berätta om boken.

Missa inte Icepick på Instagram @icepick

Antal sidor: 285
Utg.datum: 2016-08
Förlag: Alfabeta
Översättare: Lotta Eklund
Originaltitel: Slutten på verden slik vi kjenner den
ISBN: 9789150119060

Alltid Odd – Koontz följer upp succén Odd Tomas

Det engelska omslaget till Alltid Odd. Den andra boken om Odd Thomas skriven av Dean Koontz.

Efter att ha skördat stora framgångar med den första boken om grillkocken Odd Thomas (recensionen finns här) som har kontakt med de döda i den lilla ökenstaden Pico Mundo så jobbade Dean Koontz raskt fram uppföljaren Alltid Odd. Även om Koontz nyss meddelat att han avslutar Odd Thomas-sviten så finns en hel serie spännande böcker i serien. Gillade du den första? Här kommer recensionen av del två. Alltid Odd.

Som ett inofficiellt sändebud mellan vår vanliga värld och de dödas hjälper Odd de döda att ställa saker och ting till rätta, och tillsammans med stadens polischef har han ett viktigt arbete framför sig.

Alltid Odd börjar strax efter att föregångaren slutat, Odd jobbar kvar på matstället i Pico Mundo men funderar på att göra något annat, kanske ta jobb på TyreWorld. Men vännerna i staden håller honom kvar, och när en barndomsvän till Odd försvinner tror alla först att det värsta har hänt, och Odd bestämmer sig för att hitta sin saknade vän. Han vet dock inte att detta leder honom rakt in i en värld full av skräck, döda kroppar och möten med sin mest diaboliske fiende.

Alltid Odd inleds i ett ganska högt tempo då karaktärerna så pass bra skildrats i föregångaren. Odds vän försvinner och han kastar sig genast in i händelsernas centrum där han tillsammans med sina vänner försöker reda ut vad som hänt. Till skillnad från föregångaren är den här boken av något kortare omgång, cirka 300 sidor, och tempot är som sagt raskt. Vi lär oss mer om Odds karaktär, hans sätt att se på livet och glädjande nog har Koontz fortsatt med den underfundiga humor som präglat föregångaren.

Alltid Odd är inte lika intensiv och rak som föregångaren, här blir det lite mer flum och även om många gillar skräck med onaturliga inslag så tar Koontz i lite väl mycket när han ställs inför bokens nemesis. Det blir en hel del dialog som för handlingen framåt, men lyckligtvis så lyfter bokens handling mot slutet och räddar en stor del av läsupplevelsen.

Alltid Odd är stabil men når inte upp till föregångaren

Alltid Odd är tyvärr en inte lika stark läsupplevelse som föregångaren, men den är heller inte direkt dålig. Koontz har varit bättre, så är det bara. Mot slutet lyckas Koontz dock att infria mina förväntningar och faktum är att han twistar till det och gör det så pass bra så att jag snart tänker sätta tänderna i den tredje boken om allas vår grillkock.

Broder Odd heter den! Som du ser på bilden nedan så har Koontz fått upp farten rejält, och vi som gillar böckerna om Odd har en hel del att se fram emot bevisligen!

Odd-Books-Horizontal-642

Text : Johan Åhlund – Foto : Förlaget
Läs mer på Dean R Koontz´s hemsida

Midnattssol – Jo Nesbö goes pulp fiction

midnattssol_nesbo_deckare_blod_pa_snoMidnattssol är den andra delen i Jo Nesbö´s serie Blod på snö. I augusti 1977 stiger en man av bussen i en avlägsen by i nordligaste Norge. Han kallar sig Ulf, han har inget bagage och hävdar att han kommer för att jaga. Bland læstadianer och samer möter han en kultur som är både gästfri och avståndstagande, hjälpsam och kylig.

Byns klockare Lea lånar honom ett gevär och en jaktstuga, där midnattssolen håller honom vaken medan han oroligt bevakar det storslagna, men monotona fjällandskapet. Långsamt går det upp för Lea och hennes son Knut att Ulf inte är jägare, utan byte. Och att jaktlaget är på väg.

Jag gillar verkligen Jo Nesbö. Hans böcker om Harry Hole har hållt mit klistrad i fotöljen och med Huvudjägarna bevisade han att han kan annat än att skriva norska polisthrillers. När han med Blod på snö gav sig på en homage till kiosklitteraturen hade jag höga förväntningar. Dessa infriades och Midnattssol som på norska heter Mere blod är den andra delen i Nesbös hyllning till pulp-fictiongenren. Korta böcker, med snabb spänning och kalla kulor. De norska originalomslagen är dessutom väldigt tjusiga med sin nostalgiska kioskdeckarstil.

Det norska originalomslaget som är riktigt tjusigt med nostalgisk stil.

Det norska originalomslaget som är riktigt tjusigt med nostalgisk stil.

Midnattssol hyllar pulp-fictiongenren

Midnattssol är en thriller och en kärlekshistora mellan två väldigt olika personer. Både Ulf och Lea har sina egna demoner och ett tungt förflutet att bära på. Lea känns äkta och hennes relation med sonen som snart börjar ty sig till Ulf är bra skildrad. Hela historien är lite av en accident waiting to happen så att säga, och den blir stundtals både nervig och spännande. Precis som i Blod på snö är Nesbö sparsmakad med adjektiv och båda böckerna har en hårdkokt aura över sig.

Midnattsol är spännande, men den når inte riktigt upp till föregångarens finess. Båda delarna är läsvärda och med tanke på att de är så korta i sidantal är de tacksamma verklighetsflykter och som gjorda att plöja igenom på resande fot. Nu ser jag fram emot nya äventyr med Harry Hole, för Nesbö´s berättarkonst är svår att stå emot om man gillar spänning och raffel. När kommer filmen?

Betyg på Midnattssol på Goodreads: 3,61 av 5 – Jag ger den en trea i betyg. Föregångaren får aningen högre betyg, men båda är spännande och läsvärda.

Text : Johan Åhlund – Foto : Förlagen

Originaltitel: Mere blod
Antal sidor: 237
Utg.datum: 2016-07
Förlag: Pocketförlaget
Översättare: Per Olaisen
ISBN: 9789175791746
Jo Nesbø berättar om bokens karaktärer i det här klippet

Blod på snö – Förälskad yrkesmördare av Jo Nesbö

blod-på-snö_jo-nesbö_Blod på snö tar fart i ett ovanligt vinterkallt och bistert Oslo. Där lever Olav. Han är en mycket ensam person som mördar på uppdrag. När man slår ihjäl folk mot pengar är det inte lätt att komma någon nära. Nu har han mött Corina, sin drömkvinna. Det är bara ett problem. Hon är chefens fru. Och det är henne han har fått i uppdrag att döda.

Jo Nesbö är när han är på sitt bästa humör en riktigt vass författare, och hans tio böcker om Harry Hole har med rätta blivit oerhört populära. Serien om Harry har gått som på räls och böckerna har varit mycket spännande och läsvärda. Men, Nesbö kan så mycket mer än att skildra den karismatiske Harry Hole.

Detta bevisade han med Huvudjägarna. En fristående thriller som verkligen kändes som en frisk fläkt och som ytterligare cementerade Nesbö som en kreativ historieberättare av rang. Huvudjägarna blev dessutom en helt okej film. Nu är han alltså igång igen med ytterligare en ny boksvit och när du läser det här är den andra delen, Midnattssol ute i butikerna sedan länge. Det är svårt att inte imponeras av Nesbös kreativa skrivtakt. Under 2013-2015 gav han ut fyra böcker om Oslos undre värld. Samtliga har fått bra kritik och något spår av Harry Hole finns inte i någon av dem.

Blod på snö är skriven med glimten i ögat och tempot är högt

Jo_NesbøI Blod på snö är tempot är högt, stämningen hårdkokt och sidantalet förhållandevis lågt. Men så är boken också en hyllning till pulp-fictiongenren och vi som i vår ungdom läst en den kiosklitteratur känner nostalgin greppa tag rejält i själen när Olav börjar sitt dödliga hantverk. Det finns olika omslag på den här boken och det engelska med vit bakgrund är tidstypiskt noir-inspirerat och väldans retrosnyggt.

Blod på snö klockar in på hanterbara 180 sidor och efter en tight inledning konstaterar jag att den här skulle passa ypperligt som film, gärna med John Woo i regissörsstolen. Jag ser vissa likheter med Woos fantastiska The Killer. Efter 30 sidor är jag fast. Det här kommer att bli en snabb läsning. Uppföljaren Midnattssol är redan beställd.

Tight är ett bra ord som beskriver känslan och stilen i den här boken. Handlingen flyter på, det är sparsmakat med adjektiv och allt eftersom växer en stundtals underfundig men ack så vemodig historia fram. Jag gillar stilen och måste säga att jag återigen konstaterar att Nesbö levererar. Dessutom läste jag ut den på en kväll och tyckte om slutet. Det måste ju ändå vara ett bra betyg? Extra plus för de norska omslagen som med sin nostalgiska pulp-fiction look verkligen känns fräscha.

Betyg på Blod på snö på Goodreads: 3.52 av 5 – Jag ger den fyra av fem.

Text : Johan Åhlund – Foto : Hanibal via Wiki


Läs mer på Jo Nesbö´s hemsida
Mer om boken på PocketFörlagets hemsida.
Originaltitel: Blod på snø
Författare: Jo Nesbø
Utgiven: 2016-01
Antal sidor: 172

Odd Thomas – Dean Koontz första bok om Odd

Det engelska bokomslaget till Odd Thomas. Mer om både boken och filmen nedan.

Dean Koontz tillhör de litterära storsäljarna i en genre proppfull med konkurrens, en genre där Stephen King och andra giganter huserar. Under åttio- och nittiotalet levererade Koontz en hel rad med läsvärda tegelstenstjocka spänningsromaner, ofta med inslag av skräck och onaturliga fenomen. 80-talstitlar som Phantoms, Väktare, Främlingar, Midnatt och Skuggeld gavs ut av Bra Böcker i kartonnage och de sålde bra.

Det var många som lockades av att på Tempo (det här var i brytpunkten precis innan Tempo blev Åhléns) köpa en tegelsten som Phantoms för 59 kronor och sedan hänföras av hundratals sidor av Koontz litterära talang när det kommer till ren och skär rysarunderhållning. Under 80-talet skrev han inte mindre än 13 böcker och många läsare kunde knappt vänta innan det kom en ny titel.

Under början av 90-talet hände dock något och böckerna blev längre inte lika bra. 23 böcker senare slog Koontz till med den första boken om karaktären Odd Thomas, en kock på en snabbmatsrestaurang i en liten stad mitt i öknen som har kontakt med de dödas andar.

Det kändes som om Koontz var något bra på spåret i och med uppfinnandet av Odd Thomas. Boken med samma namn kom ut 2003 och fram till dags dato har Koontz förärat Odd Thomas med inte mindre än elva böcker om Odd.

oddthomas still 642odd190x300En mystisk man kommer till staden med en glupande aptit, ett arkivskåp sprängfyllt med information om världens värsta mördare, och ett följe av hyenaaktiga skuggor. Vem mannen är och vad han vill kan inte ens Odds bortgångna informatörer berätta för honom. Den mest illavarslande ledtråden är en sida riven ur en kalender med datumet 15 augusti. Idag är det den 14:e. Om tjugofyra timmar kommer staden att vakna till en dag präglad av kaos. När ondskan rullar ihop sig under den brännande ökensolen kämpar Odd Thomas för att undvika en hägrande katastrof med hjälp av sin själsfrände och en oväntad grupp allierade som inkluderar kungen av rock ‘n’ roll. Hans berättelse om hur det förflutna och nuet och ödets bestämmelser löper samman är det stoff våra värsta mardrömmar är vävda av.

Koontz fick en rejäl boost med Odd Thomas

Det var handlingen och det var med viss skepsis som jag började läsa om Odd Thomas öden med de döda i den lilla stekheta staden Pico Mundo. Koontz börjar lite trevande att bygga upp karaktärerna och efter en dryg fjärdedel in i boken så börjar det falla på plats.

Storyn är hyggligt välskriven och karaktärerna får liv, dessutom är de sympatiska och läsaren känner lite av en gemenskap mellan dem. Speciellt Odds förhållande med Stormy och även med stadens polischef är väldigt fint skildrat. Dessutom finns här en värme och även en skön humor genom hela berättelsen.

Jag ska inte spoila handlingen men jag hade ett par trevliga kvällar när jag läste boken. Sedan beställde jag filmatiseringen på Blu Ray och fick den dagen efter att jag läst klart boken. Detta visade sig vara ett genidrag, för filmen med Anton Yelchin som så tragiskt gick bort något år senare, Willem DaFoe och Addison Timlin i huvudrollerna var verkligen lyckad. Briljant casting och fina effekter i kombination med Koontz vassa manus, förvaltat på bästa möjliga sätt.

Detta gjorde att jag av bara farten beställde uppföljarna och dagen efter började jag läsa bok nummer två: Alltid Odd. Odd Thomas är en bok som rekommenderas, och detsamma gäller även för filmen. Filmen Odd Thomas är också en bra inkörsport till karaktärerna, så välj själv om du vill se filmen, eller läsa boken (411 sidor), eller göra som jag och ta dig an båda!

Såklart ska du läsa den den andra boken. Recension finns HÄR.

Text : Johan Åhlund – Bilder från förlaget
Här har du trailern… Väl värd en titt.

STHLM : Inferno av Varg Gyllander

STHLM: inferno av Varg Gyllander. Full fart i city…

Då så, äntligen dags att ta tag i en bok som jag blev nyfiken på redan innan den kommit ut. STHLM : Inferno skulle vara den mest actionladdade svenska thrillern någonsin enligt snacket på nätet. Med tanke på hur mycket polisiär kunskap och inspiration författaren Varg Gyllander matas med i sitt jobb som presschef vid Stockholmspolisen så finns det nog fog för att påståendet skulle vara sant.

Tidigare har jag läst ett par av hans böcker om Ulf Holtz och Pia Levin och de har varit både fiffiga och spännande. Nu när ett signerat exemplar av STHLM : Inferno står instoppad i hyllan kan jag bekräfta att Gyllander inte gör oss besvikna när det gäller spänning och actioninslag. För här vrider han upp ratten till elva. STHLM : Inferno är proppad med spänning och det måste varit fantastiskt kul för Varg att verkligen få rasera flera av Stockholms landmärken. Samtidigt som hans nya hjältar samt en helt ny polisorganisation fokuserar allt på att smula sönder den organiserade brottsligheten.

Handlingen i STHLM : Inferno

En natt mottar den unge ibn Muhammad al-Qasimi en profetia. Klanens klenod, bärnstenshästen Hoshaba, måste återförenas med sin tvilling Baz, annars går klanens rike under. Tidsfristen är en kamels livstid.Trettio år senare får en professor i marinarkeologi vid Stockholms universitet uppdraget att finna platsen i Östersjön där ett arabiskt fartyg, en dhow, förliste 1752. Uppdragsgivaren är okänd. Samtidigt inträffar flera sprängattentat i Stockholm som lamslår stora delar av Södermalm. En liten grupp människor blir instängda på restaurang Gondolen medan klockan tickar mot katastrofen.

Norma och Joshua, experter på bekämpning av den organiserade brottsligheten, dras av personliga skäl in i en livsfarlig jakt på en okänd fiende. Människor som står dem nära riskerar att dö. De båda tillhör NOCC – National Organized Crime Command – en polisorganisation skapad enbart för att bekämpa den organiserade brottsligheten. NOCC som har en hemlig budget, ett okänt antal medarbetare och lyder direkt under justitiedepartement riskerar att avslöjas.

Ja nog har Gyllander skrivit en riktig actionbomb alltid. Han tar i ända från tårna och levererar en tight och snabb actionthriller med färgstarka karaktärer och visste man inte bättre så skulle man lätt kunna tro att boken var en amerikansk actionroman. Joshua är en spännande karaktär som jag gärna vill läsa mer av. Hans kollega Norma är rena Modesty Blaise, men hennes karaktär känns stundtals väl överdriven och inte direkt äkta. Ändå fungerar det.

STHLM : Inferno blandar effektiv polisaction med historiskt äventyrsraffel

Boken blir med sitt driv, sin trevliga mix av äventyrsraffel i kombination med snut-action och Stockholms innerstadsmiljöer en perfekt kompis på pendeltågen. Den känns väldigt osvensk och är riktigt spännande. Det är som att läsa en hyggligt överdriven actionfilm, med hög popcornfaktor. Med andra ord en explosiv äventyrsflykt i hög hastighet. Det ska bli spännande att se vad Gyllander har för planer när det gäller NOCC, Joshua och Norma.

Betyg på STHLM : Inferno på Goodreads: 3.30 av 5 – Alltså en hygglig trea. Jag läste den och även om det inte är ett mästerverk så var den en frisk fläkt.

Text : Johan Åhlund – Foto : Förlaget
Varg Gyllanders hemsida

Antal sidor: 333
Författare: Varg Gyllander
Utg.datum: 2015-09-25
Förlag: Hoi Förlag AB

Kvinna i grönt – Arnaldur Indridason imponerar

kvinna-i-gront_idridason_icepickDå var det dags att läsa Arnaldur Indridasons kritikerrosade thriller Kvinna i grönt. Den fjärde boken om Erlendur Sveinsson.

En kvinna utspelas i ett grönt och myllrande Reykjavik, en stad som växer som aldrig förr. Det som förut var ett sommarstugeområde utanför stan håller nu på att bli ett nytt villaområde. En dag leker en pojke i en grop där ett hus ska byggas, och hittar ett föremål som visar sig vara en bit av ett mänskligt revben. Kriminalpolis Erlendur Sveinsson tar hand om utredningen. Man misstänker att skelettet är ett halvsekel gammalt.

Erlendur kartlägger systematiskt vilka som bott i området, och får upp några olika spår. Bland annat visar det sig att det levt en man i området vars fästmö försvann spårlöst någon gång under kriget. Utredningen försvåras av att nästan alla som bott i området och kan ha några minnen av den aktuella tiden är döda. Fast en gammal man berättar att en äldre kvinna som alltid är klädd i grönt, brukar synas i området. Har kvinnan svaret på vem som ligger begravd på platsen?

Fotograf: Johann Pall Valdimarsson

Arnaldur Indridason i egen hög person. Fotograf: Johann Pall Valdimarsson

Yes, då har man tagit sig igenom den bok som många kritiker anser vara det bästa som Islands kriminalförfattargigant Arnaldur Indridason hittills har skrivit. Faktum är att han fick ta emot Glasnyckeln för andra gången med den här boken (han fick priset även för Glasbruket 2002).

Kvinna i grönt (originaltitel Grafarþögn, på engelska heter den Silence of the grave) avverkades på två dagar. Den levde upp till mina förväntningar. Erlendur och kompani sätts på prov rejält, både i det privata och på jobbfronten och detta är Indridason med sin psykologiska insikt en mästare på att skildra.

Kvinna i grönt är 260 sidor spänning med en fenomenal inledning

Det är en helt klart en komplex historia som vävs fram. Det som imponerar mest på mig är inledningen, som på ett fenomenalt sätt fångar mig som läsare. Historien börjar mycket lovande och är väldigt skickligt uppbyggd. Hur ofta slår en bok an tonen och hugger tag i läsaren redan i den första meningen? Redan den första raden låter oss förstå att det här kan bli bra, riktigt bra.

När man fortsätter läsa belönar Indridason oss med en story som är otroligt välskriven. Den är också gripande, stundtals obehaglig men även i all sin tragik hoppgivande. Han gör oss så nyfikna med sitt skrivande att det är svårt att inte läsa ett kapitel till, och ett till. Då går det snabbt att läsa ut boken. Inte minst då den är på lite drygt 260 sidor. Hatten av till Indridason som inte dragit ut på sidantalet. Han håller istället både tempot och intresset uppe ända in i kaklet.

Kvinna i grönt är som sagt en spännande thriller med ett mycket väl författat persongalleri som bjuder på en mycket spännande intrig som växer och blir mer gripande ju längre in i boken man kommer. Tro inte att detta är en romantisk och lycklig familjeroman proppad med fredagsmys och romantik. Nej, här är det kargt, svart och stundtals väldigt sorgligt. Blev jag sugen på att läsa fler böcker om Erlendur Sveinsson? Ja faktiskt. Jag har beställt ett par till som platsar i läsutmaningen.

Kvinna i grönt får betyget 3,93 på Goodreads vilket är högt, men boken förtjänar detta. Rekommenderas!

Text : Johan Åhlund : Fotograf: Johann Pall Valdimarsson

Antal sidor: 263
Utg.datum: 2015-03
Förlag: Norstedts
Översättare: Ylva Hellerud
Originaltitel: Grafarthögn
ISBN: 9789113069340

Stöld – Snabb spänning av James Patterson och Rees Jones

Omslaget till James Pattersons Stöld, den första så kallade bookshoten som Bokfabriken lanserat. Jag har tidigare köpt Pattersons Zoo 2 i serien. Foto: Bokfabriken

Så kom trenden även till Sverige, alltså det som man kallar bookshots. Korta romaner med högt tempo där man sållat bort det mesta av mellantjafs och går pang på rödbetan. På svenska kallas de handlingsdrivna snabbromaner. Först ut är James Patterson, en författare som likt en fabrik vräker ur sig böcker åt alla håll och kanter. Ofta tillsammans med olika medförfattare, vilket gör det svårt att identifiera hur mycket jobb han verkligen lagt ner på varje bok.

Han har ett stenhårt tempo och ligger bakom mängder av succéer, den senaste jag läste var Postcard Killers (recension finns här) som han skrev tillsammans med Liza Marklund. Tidigare i sommar blev jag nyfiken på tv-serien Zoo som bygger på Pattersons litterära förlagor och beställde de två pocketarna. Ta mig sjutton så var del två en så kallad bookshot på lite drygt 130 sidor. Jag ska ge tv-serien en chans innan jag ger mig på böckerna.

Stöld heter den första som körts ut på svenska. 132 sidor tunn, handling som kan beskrivas i 1,5 tweet och ett stabilt omslag. Påpassligt nog hade jag en tågresa inplanerad och jag tog med den i väskan. Döm om min förvåning när jag i den främre delen av tåget hamnade mitt emot en tjej som visade sig läsa Bikini av just Patterson. Spontant började vi prata om hans titlar och vem som skulle vara intresserad av just bookshots.

Vi kom snabbt fram till att de är som gjorda för pendling, kortare resor eller som hjärnrensare. Istället för att köpa en dagstidning eller två kan man slå till på en bookshot. Under förutsättning att de är billiga, märk väl. Priset är den viktiga faktorn här. So far så ligger priserna hyggligt rätt på cirka 38 kronor på nätet. Förhoppningsvis kostar de inte 84 kronor på Pressbyrån.

Stöld breder ut sig i solen. Jag läste ut den på en tågresa, och som reselitteratur fungerar dessa kortare effektivt drivna böcker mycket bra. Foto: Johan Åhlund

Givetvis blev tåget försenat, det är ju SJ vi pratar om och tågresan tog 40 minuter längre tid än planerat. När jag kom fram till Stockholm hade jag precis blivit klar med boken, det tog lite drygt två timmar och väl framme så gav jag boken till min medpassagerare. Om man inte vet vad man ska göra under lite drygt två timmar så kan en Bookshot vara ett bra alternativ, men det är ju såklart även alla andra böcker.

Stöld och dess handling

De är redo att slå till. I flera månader har de övervakat juveleraren på Hatton Garden. De har full kontroll. Ingenting kommer kunna gå snett. Vad de inte tagit med i beräkningarna är att någon annan har planerat exakt samma kupp. Men de måste ta hem det här Det är långt ifrån bara diamanterna som står på spel.

Jajamensan, där har vi handlingen. Pang på. Inledningsvis noterar jag att ”James Patterson har lämnat sitt godkännande att bli identifierad som författare till detta verk i enlighet med Copywright and design and patents act 1988”. Läs den meningen en gång till. Med pytteliten text på omslaget står det att boken skrivits med Rees Jones. Detta är som sagt inget ovanligt fenomen och jag är kanske negativ i överkant. Hur som helst så borde Rees Jones (Geraint Jones) lyftas fram. Han har dessutom skrivit boken Blood Forest som fångat mitt intresse. Den verkar kunna bli bra.

En bookshot bör hålla högt tempo och kännas kreativt impulsiv, Stöld lyckas med detta

Faktum är att föga förvånande så bär bokens handling iväg likt ett japanskt snabbtåg. Till skillnad från SJ så kör Patterson inte fel, spårar ur eller agerar utan självförtroende. Här är det ord och inga visor och ett accelererande tempo.

Flera andra titlar är klara och dyker snart upp i hyllorna. Foto: Bokfabriken

När den arbetslöse 25-årige Alex Snowcroft bestämt sig för att fixa lite extra pengar genom att begå ett till en början relativt okomplicerat diamantrån går saker och ting inte riktigt enligt plan.

Det skiter sig på ren svenska och han och hans kumpaner får snart den handlingskraftige kriminalkommissarien Alex Hill vid Scotland Yard efter sig. På 130 sidor hinner man inte med mycket och även om det blir spännande så lyser detaljerna med sin frånvaro. Men, det är givetvis tempofyllt och rappt berättat. Givetvis lyckas man trots sidantalet förlägga storyn till flera olika destinationer, och lyckligtvis även servera läsaren några oväntade twistar. Detta gör att Stöld fungerar som ett bra tidsfördriv. Sidantalet är som gjort för småstressade tågpendlare, och istället för ett par dagstidningar kan man leta upp dessa titlar och på så sätt förkorta restiden markant.

Text och foto : Johan Åhlund

Utgivningsdatum: 2017-06
Orginialtitel: Heist
Förlag: Bokfabriken
Antal sidor: 132
ISBN: 9789176294567

Kalypso av Ingar Johnsrud

Omslaget till Kalypso, uppföljaren till Det hemliga broderskapet från Wien. En efterlängtad thriller från Ingar Johnsrud. Foto: Johan Åhlund

Vissa böcker ser man fram emot lite extra. Ingar Johnsruds Kalypso var definitivt en sådan, då föregångaren Det hemliga brödraskapet från Wien var en närmast perfekt genomförd thriller. En debut som krossade det mesta av motståndet i genren och som introducerade läsarna till de båda Oslopoliserna Fredrik Beier och Kafa Iqbal. Två omaka själar som kom att jobba tillsammans med ett mycket knepigt fall med många överraskningar. Recensionen av Det hemliga broderskapet från Wien hittar du HÄR. Johnsrud siktar på en trilogi om Beier och med tanke på debutens kvaliteter var förväntingarna stora på Kalypso.

Kalypso och dess handling

En hemlig militäraktion i Sovjetunionen går fel. Tjugofem år senare påträffas med kort mellanrum två lik i Oslo. Rör det sig om hämnd, eller vill någon sopa undan spåren? Frågorna blir allt mer brännande för poliserna Kafa Iqbal och Fredrik Beier. Vem är Kalypso? Varför måste hon dö?

Med lite drygt 500 sidor är Kalypso som gjord för många rafflande händelser och en rejäl dos spänning. Johnsrud visade redan i föregångaren att han är mycket skicklig på att skapa intressanta och trovärdiga karaktärer. Just detta kryddade han med väldigt snabba vändningar och ett flertal smarta överraskningar. Dessa levererades sedan i högt tempo och är något som han fortsätter med. Handlingen i Kalypso vänder ibland på en femöring och ofta samtidigt som något riktigt spännande vecklar ut storyn i nya riktningar. Sedan varvas Oslopolisens arbete med historiska tillbakablickar. Dessa fungerar som effektiva instick och ger läsaren än mer kött på benen, samtidigt som Kafa Iqbal och Fredrik Beier med all sin kraft jagar en till synes osynlig mördare.

Ingar Johnsrud. Foto: Jarli & Jordan foto.

Johnsrud fortsätter att imponera – Kalypso håller hög klass

Det finns även en svenskkoppling invävd i storyn, och de historiska inslagen väver samtidigt fram flera otäcka scenarion. Kalypso är given läsning för oss som tyckte om Det hemliga brödraskapet från Wien. Johnsrud vet verkligen hur man naglar fast läsarana vid boken och är en skicklig författare. Dessutom balanserar han upp handlingen med en del klyschiga karaktärer och humor, men har går aldrig över gränsen. Det blir inte plumpt eller jönsigt, och det är det inte alla författare som klarar av. Plus för väl inarbetade karaktärer, smart driv med mycket spännande partier, kreativt skapande av stickvapen samt framförallt att boken verkligen bjuder läsaren på ett antal timmars högoktanig spänning. Johnsrud är en favoritförfattare, inget snack om saken. Han lyckas även med Kalypso och jag vill se uppföljaren översatt på svenska snarast.

Text : Johan Åhlund – Foto : Johan Åhlund och Jarli & Jordan foto

Antal sidor: 522
Utgivningsdatum: 2017-06
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100158835

Generation 500 – Nostalgi av Jimmy Wilhelmsson & Kenneth Grönwall

Omslaget till Generation 500. En bok som passar utmärkt i hyllan bredvid den tidigare Generation 64. Foto: Bokfabriken

Vissa böcker fångar ens intresse lite extra. För min del är detta definitivt en sådan. Förväntningarna var nämligen inte så lite höga efter att ha läst Generation 64 med stor behållning. Nu har alltså Jimmy ”Spelpappan” Wilhelmsson och Kenneth Grönwall gett sig på uppföljaren, Amiga 500 har fått en egen bok i Generation 500. En bok som många längtat efter.

Många födda på sjuttio- och åttiotalet satt som kids som förtrollade framför sina hemdatorer. Mest populär var Commodore 64, och förutom att spela spel var det många som på stapplande steg började lära sig programmera på den. Commodore visste vad de gjorde, och när man lanserat Amiga-serien satt många i pojkrummen och funderade på hur man lättast kunde sälja en njure för att ha råd med en egen Amiga 1000.

Commodore Amiga 500 släppte loss hela Generation 500

Sedan kom Amiga 500, en billigare version med enorm potential. Jämfört med C64 ett monster med otämjd potential. Dessutom en fullfjädrad nöjesmaskin med spel som var så tjusiga att många inte trodde sina ögon. Reklamen visade upp bilder som fick många att tappa hakan över Amigans grafik.

Celebrandil, eller Mårten Björkman som han egentligen heter. En legendarisk kodare på Amiga-scenen. Idag jobbar han med att få robotar att förstå sin omvärld och att lära sig av den. Som du ser jämfört med min Rush 24 ryggsäck så är boken en rejäl pjäs. Den väger 1500g och är på 180 sidor, med fina bilder, tryckta på mycket fint papper. Foto: Johan Åhlund

Veckopengar sparades, gräsmattor klipptes in absurdum och det sommarjobbades utan dess like på loven. Julklapparna bestod för de lyckligaste ungarna av en stor vit papplåda innehållandes en ny Amiga 500.

1987 började en stor del av våra skickligaste kreatörer och innovatörer inom IT att experimentera med Amiga 500 och en hel subkultur startade. En kultur som gagnade både de som spelade spel, de som gjorde musik och såklart programmerarna. Just detta breda fokus och den kultur som Commodores datorer skapat och dess härliga kreativa synergier har Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwall skildrat i boken Generation 500.

Min egen hemdatorbana startade med en pipande Spectrum 48k, sedan en Atari 1040 ST, och till slut en Amiga 500. Kompisarna hade Spectrum eller C64 innan Atari och Amiga började dela upp kidsen i två läger.

Amigan var en härlig maskin, inköpt via en annons i Gula Tidningen tillsammans med två Tac-2, en färgmonitor, en ryggsäck proppad med spel samt en hög med DatorMagazin och Svenska Hemdator Hacking. Det kostade en slant men det var det värt. Inte minst för att den var entrébiljetten till en härlig kultur samt för att det fanns så mycket att göra med den. Jag köpte den ganska sent och det var skönt att ha en egen efter att ha spenderat mycket tid hos kompisarna.

Lite hipsterläsk, en plats i solen och en god bok. Det kallar jag semestertider. Boken satte tonen för kvällens retrosnack, för vi är många som minns både C64 och Amiga 500 med goda minnen. Foto: Johan Åhlund

Just dessa känslor och erfarenheter skildrar man i boken Generation 500 på ett härligt nostalgiskt sätt. Inget var omöjligt, datorer var framtiden och vissa av våra ungdomar satt på talanger av absolut världsklass när det handlade om att skapa spel, demos och musik. Förmågan att maximera ut varje uns av datorns kapacitet blev dessa ungdomar experter på. Inte undra på att boken blir intressant, för det finns hur mycket härlig nostalgi, kompetens, affärsnytta, spelkultur som helst att skriva om. Lite av ett I-landsproblem för Jimmy och Kenneth.

Generation 500 är en grafisk fullträff

Att presentera en hel kultur i bokform kan göras på flera sätt. Ett är att skita i all formgivning, använda sparsamt med svartvita bilder och sedan skriva sida upp och sida ner med text. Det blir sällan bra med tanke på att läsarna då går miste om all pixelnostalgi och känsla. En bild säger mer än tusen ord, för att få in ytterligare en sliten klyscha. Ett annat sätt är att försäkra sig om ett stort format, i kaffebordsstil, med hög papperskvalitet, att säkra upp massor med fina bilder och sedan lägga mycket tid vid att paketera det snyggt. Det har man verkligen lyckats med. Den tidigare boken Generation 64 var fantastisk och Generation 500 är lika välarbetad både formmässigt som innehållsmässigt.

Det var andra tider förr. Medans andra sprang omkring ute och lekte eller jagade tjejer fanns det samtidigt en enorm kunskap om just Amiga 500 i svenska skolor. Många var så kallade lamers, men i varje skola fanns någon eller några som verkligen lärde sig att maximera kunskaperna. Foto: Johan Åhlund

Innehållet är precis som kulturen brett. Storyn om själva datorn och hur den kom hit rivs av på direkten och sedan börjar ett rent smörgåsbord av nostalgi för svenska hemdatordatorägare.

Spelen har såklart en stor del i boken. Säg den svensk (både killar men även tjejer) i fyrtioårsåldern som inte spelat spel som Bubble Bobble, Populous, Monkey Island, The Great Giana Sisters eller Defender Of The Crown. Bilder tillsammans med intervjuer av nyckelpersoner är vägen att gå, och kapitlet om tidningen DatorMagazin visar med tydlighet och humor om en tidningsbransch med stor kreativitet, fria tyglar och ett härligt driv. Hur modernare motsvarigheter på webben jobbar är även kul att läsa.

Sedan kommer ett rejält tilltaget kapitel om musiken som skapades, och här intervjuas en stor mängd personer som berättar om hur de knappt kunde slita sig från sina sequencers.

Bokens riktiga höjdpunkt är kapitlen om hackarna och spelmakarna där dåtida legender som Mahoney och Kaktus hjärtligt berättar om upplevelsejakter och avancerad problemlösning och jämför detta med hur branschen ser ut idag.

Generation 500 visar upp svenska innovatörer av världsklass

Intervjuerna överlag levereras med fina bilder och jämför ofta hur det var då jämfört med nu. Så här i efterskott ger intervjupersonerna en insikt i den smått kusliga kompetens de besitter inom sina områden. Det är oerhört imponerande att läsa om dåtida datalegender som Jacob ”Jas” Ström, Mårten ”Celebrandil” Björkman, Johan ”Rubberduck” Döhl och Andreas ”Megaman” Tadic bara för att nämna några av bokens personligheter. Samtliga är kreativa genier av absolut världsklass och har bidragit till massor av tekniska innovationer. Man blir nästan mörkrädd när man så här i efterskott läser djupintervjuer med personer vars namn man läst på skärmen under demos, eller sett på crackade spel i ungdomen. Dessa herrar såg många upp till och det är otroligt imponerande att se vad de arbetat med, och åstadkommit efter att de lärt sig tämja Amigan. Imponerande är dagens underdrift.

Generation 500 är precis som sin föregångare Generation 64 för många en välkommen och snudd på oemotståndlig nostalgikick för många. En mycket skickligt paketerad resa till en tid då det enda man behövde för att vara lycklig var en tjej att krama, en Suzuki K50, en Amiga och en Tac-2 (okej, nästan i alla fall). Flera av bokens intervjuer borde vara obligatorisk skolläsning då de är inspirerande, skrivna med glimten i ögat och samtidigt visar vad man kan åstadkomma genom att tämja ett programmeringsspråk.

Mycket bra jobbat Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwall. För andra gången dessutom. Boken är en mycket bra present till vilken sjuttio- eller åttiotalist som helst.

Text & Foto : Johan Åhlund

Boken hittar du hos Bokfabriken Mer om Jimmy Wilhelmsson hittar du på Spelpappan. Boken har även en egen sajt. Mer härlig nostalgi finns i klippen nedan.